Ett ställe som ofta förekommer på listor över saker att göra med barn i Stockholm, är Junibacken. Och för mig har det varit lite av en längtan att få ta dit Michelle då det känns som en så magisk plats som påminner så mycket om den egna barndomen. Inte för att man kommer ihåg hur det var när man själv var liten, men att få härja runt bland sagornas värld, speciellt de som Astrid Lindgren skrivit är väl alla barns dröm. Nu vet visserligen inte Michelle vem Astrid Lindgren, Pippi Långstrump eller Ronja Rövardotter är, men vi tänkte att det kunde vara kul ändå. Så länge det finns saker att röra vid och se så blir hon glad.

Hon fick härja runt i Mumins rum och samlade på alla de mjuka bollarna hon kunde hitta. Hon blev extra fäst vid en figur från Muminserien – Gafsan (ja, jag Googlade det haha) som var målad på väggen och som hon gång på gång återkom till. Därefter åkte vi Sagotåget som vi alla tre älskade. Så mysigt det var och det värmde i hjärtat att se hur Michelle satt mellan oss, lugnt och stilla, helt förtrollad av det hon såg och lyssnade på. Hon försökte inte en enda gång att ställa sig upp eller springa iväg. Hon var fast och tog in allt hon såg. Det var fint att se ❤

För vår del var det som att vårt besök på Junibacken tog slut där. Det var så mycket folk där idag och så mycket spring att man inte riktigt visste vart man skulle ta vägen. Det var som att Michelle inte fick chans att upptäcka de andra rummen som hon ville och att hon inte fick chans att komma fram. Hon är fortfarande lite ostabil, behöver hjälp att gå i trappor, ta sig över höga trösklar och vi behöver fortfarande vara nära vilket skapade stress när äldre barn springer kors och tvärs bredvid henne. Hon kanske var lite för liten för Junibacken just nu (hon är nu 16 månader). Men det kanske är så här det är att vara småbarnsförälder. Att trängas bland andra familjer, armbåga sig fram så att sitt barn får leka/röra vid saker och låta saker ta tid. Sen tror jag helt klart att pandemin har fått en att glömma hur en normal folksamling kan se ut. Oavsett så var det en mysig dag och Michelle verkade ha kul, och det är det viktiga ❤

Det är så fantastiskt att världen blir som ny när man får barn. Att få besöka platser man själv besökte som barn, och kanske tll och med som vuxen, men nu får möjlighet att se platsen med nya ögon. Ur ett barns ögon som sparkar bort det tråkiga och jag-har-redan-sett-det-här filtret som växer fram när man blir äldre. Det är så tråkigt hur man på något sätt slutar fascineras och verkligen ta in saker när man blir äldre. Det är som att åren gör en klokare men samtidigt gör en blind för att verkligen se saker. Som att stanna upp och i lugn och ro titta på sälarna och fascineras över deras simkunskaper. När man ser sitt barn bli så exalterad över att se en säl kan man inte annat än bli lika exalterad och ta in de intryck som hon nu tar in. Det är helt fantastiskt!

För att återgå till vår dag på Skansen så hade vi en helt fantastiskt dag bland djuren i måndags. Dagen bjöd på betydligt svalare temperaturer än det varit senaste dagarna och det var perfekt för en dag på det relativt skuggfria Skansen. Denna gången sov Michelle bara en kortis vilket gav oss gott om tid att promenera runt och kika på djuren. Tror vi var där i hela 5 timmar (tiden går fort när man har roligt) och Michelle fick se allt från vargar, björnar, järvar (som man annars aldrig ser haha), klappa en ko, prata med getter, se älgar och gå i en akvarietunnel.

Det är ett tips till er, besök Baltic Sea Science Center (det är gratis) på Skansen för att lära er mer om Östersjön, se fiskar som finns i Östersjön och gå igenom en liten akvarietunnel så att det känns som man är under vatten. Michelle älskade att gå igenom den och blev så ledsen/arg när vi skulle gå därifrån. En dag fylld med så mycket glädje, skratt, kärlek, fascination och nya upplevelser. En dag som avslutades med en obligatorisk mjukglass utanför. Mums!