Nu i helgen såg vi en film – Blended med Adam Sandler och Drew Barrymore – där Alex kommenterade en scen som fick mig att verkligen fundera. För att inte avslöja för mycket av filmen (om någon av er vill se den) så handlade scenen kort om att Drews karaktär blir så fascinerad och överväldigad av de vyer hon ser i Afrika. ”Wow”, ”OMG, det är så vackert”, ”Ni borde se det här” är några (kanske inte 100% exakta från vad som sades haha) av de känslor som hon sa och visade. Där och då sa Alex att ”det hade varit så skönt och underbart om man själv kunde vara sådär när man såg något. Att man kände dem där wow-känslorna och att man verkligen kunde njuta av det man såg”. Det fick mig att tänka till.
Jag vet inte om det har att göra med att man blir äldre, mer stressad och inte riktigt har ”tid” att verkligen njuta av det som finns runt omkring en. Eller om det helt enkelt beror på att man inte tillåter sig själv att bara stanna upp, titta på solnedgången och känna ”wow så vackert det är” och verkligen njuta av det. Det är som att man har slutat att bli fascinerad av saker och då menar jag verkligen blir fascinerad av det man ser.
Jag tänker att min syn på världen och omgivningen kommer förändras när lilltjejen väl kommer till världen. För på något sätt kommer man se världen ur hennes ögon igen, från ett barns perspektiv där allting är nytt och allting är så fascinerade. Ser verkligen fram emot det.