Är det normalt att känna lite av en sorg efter att ha slutat amma? Det känns så tomt. Som att den lilla intima stund som bara jag och Michelle kunde dela med varandra, nu är borta. Ja, som ni har gissat så har vi slutat amma helt här hemma. Ingen mera nattamning. För lite mer än 1 månad sen (den 12 mars) tog vi beslutet att det är dags att sluta ge Michelle bröstet i hopp om att våra (mina hehe) nätter kanske blir bättre. Michelle vaknar inte farligt mycket och är inte heller så besvärlig att få att somna om. Men att vakna sisådär 4-10+ gånger per natt är riktigt störande.
Men hörrni, det har gått så mycket bättre och enklare än vad vi någonsin trott! Michelle har knappt gnällt eller vaknat speciellt mycket under nätterna, snarare mindre än när vi ammade. Det är ju ett mirakel haha. Hörde ni; ett mirakel! När man pratar om att sluta amma på natten får man ofta höra att det kommer resultera i 3-4 kaosnätter. Att man ska låta partnern (om man har någon) ta nätterna så att bebisen inte känner mjölkdoften och att det är bäst att sova i ett annat rum. Trist att denna process ska framstå som kaotisk och jobbig. Tror det skrämmer mammor till att hålla kvar vid nattamningen för att slippa det kaoset. Nu kanske vi har haft väldigt mycket tur med detta så vi kanske är ett undantag, men för er som oroar er för att sluta amma på natten – det kan gå hur som helst, alla barn är olika! Vi tror att vår smärtfria övergång till att inte amma bero på att Michelle de senaste månaderna enbart smuttade på bröstet för närhet och trygghet, inte för att äta. Av den anledningen kanske det inte blev en så jobbig omställning för henne och att det inte gjorde något. Oavsett så har vi alla aldrig sovit så bra. Även fast jag fortfarande saknar amningen något så är det så skönt att få sova flera timmar i sträck. Så tacksamt hörrni, så tacksamt!