Hade en liten minnestripp igår när jag kikade igenom mina bilder från graviditeten. Wow vilken resa det var. Det känns nästan som att hjärnan suddat ut minnet av den tiden då det för mig känns som att Michelle alltid varit med oss. Men från bilderna så kom minnena tillbaka vilket gjorde att jag på ett sätt saknar graviditeten. Väntan, förväntan och längtan som man hade. Vem skulle lilla plutten vara liksom. Vem var Michelle som vi bara sett på ultraljudet och jag känt starka buffar från på insidan. En graviditet må vara lång men så känslosam under hela resan och Michelle är precis så som vi hade förväntat oss. Vilket är en så fantastisk känsla.
Jag ville föreviga graviditetens fyra steg på ett fint sätt. Från det positiva graviditetstestet, det första ultraljudet, se magen växa för varje veckan och till sist ha sin älskade bebis i famnen. Tycker resultatet blev hur fint som helst och att se dessa bilder bredvid varandra får det att tåras i ögonen. Vilken resa vi har gjort du och jag, Michelle. Vi kämpade på tillsammans från dag 1 till att du bestämde dig för att göra din entré till världen lördag den 21 mars 2020. Känns overkligt att se bilderna. Och det känns fint att veta att denna resa för alltid kommer vara med mig. Både i bilder men även i minnet.
