En helt okej känsla att känna

Hej allihopa – hur mår ni? 🙂 Det har varit två intensiva dagar här hemma med en lätt uttråkad, otröstlig och gnällig bebis som tagit all min tid. Hon var minst ledsen när man bar henne mot bröstet och guppade lite men grät gjorde hon fortfarande. Så fort man lade ner henne så började hon skrika och gråta ännu mer så att det gjorde ont i mammahjärtat, så då var det bara att ta upp henne igen och gå runt. Om jag ska vara ärlig så var det lite jobbigt, det kändes så påfrestande på psyket att jag fällde en tår då inget verkade få henne lugn eller glad. Är det okej att tänka så? Att man ibland tycker sitt barn är jobbigt? Känns som att allt ska vara så underbart, färgglada regnbågar och problemfritt när man är småbarnsförälder och säger man något annat så är man dålig eller otacksam för sin familj. Men det är jobbigt att ha barn och sitt barn blir jobbigt ibland och det får mig ju inte att älska henne mindre för det. För om någon skriker och gråter utan att kunna säga varför och blir inte nöjd oavsett vad man gör, så hade nog alla blivit lite trötta efter ett tag haha.

Vi kom hem från en kort promenad för en stund sedan (försöker gå minst 30 minuter om dagen) och hon blev otröstlig och ledsen när vi kom hem. Enligt hennes utvecklingskurva så är det en period nu när hon är extra gnällig och grinig så det är bara att stå ut och hoppas att det blir bättre snart 🙂 Sen tror jag också hon har lite magknip efter rotavaccinet. Det var en biverkning som jag tror hon fick. Men nu sover hon lite efter att fått i sig mat – bebisarsom sover ser så söta ut 🥰