Min förlossningsupplevelse

Jag vill börja med att inleda detta inlägg med att säga damn vad kvinnokroppen är häftig, stark, otrolig, fascinerade och kapabel till att klara av allt. En förlossning är tuff, hey en graviditetet är tuff, men kvinnokroppen vet precis vad den ska göra och klarar av det. Jag klarade av det, något jag faktiskt inte trodde jag skulle göra med tanke på min förlossningsrädsla, låga smärttröskel och oro inför att inte kunna förbereda mig inför det som skulle ske. Jag är så stolt över mig själv och över alla kvinnor som någonsin fött barn, snart ska föda barn eller vill ha barn i framtiden!

Min förlossning räknas nog som en bra förlossning. Om vi bortser från smärtorna som man inte kan komma ifrån så gick min förlossning väldigt bra. Barnmorskorna tyckte att jag hanterade hela situationen med värkarna, andningen under värkar och krystningsarbetet som en omföderska. Det om något är ett tecken på att man hade lite kontroll över situationen i alla fall.

Jag kände den första värken runt 1:30 under natten till 21 mars. Det kändes som mensvärk vilket gjorde mig förvirrad. Var det en värk eller inte? Hade fått för mig att en värk skulle kännas annorlunda, typ som en ilande och smärtsam känsla i hela magen och ryggen. Jag kände värkarna lite då och då fram till ca 3:30 då de började bli mer sammanhängande. Runt 5 så hade jag 3-4 värkar inom 10 minuter och då bestämde vi oss för att ringa till förlossningen på Södersjukhuset och tur det. När vi kom in till förlossningen vid 5:30 så var jag redan öppen 6 cm.

Hela förlossningen från första värken till att Michelle föddes tog nästan 15 timmar. Jag använde lustgas och epidural som smärtlindring vid förlossningen och kunde tack vare det få vila en liten stund. En vila som behövdes för att orka med krystningsarbetet som väntade. Jag hade en jämn ”öppningsprocess” och när kanten till moderkakan (tror jag det var) tillslut släppte helt och vattnet till slut gick så påbörjades slutfasen. Fram tills dess så hade jag nästan inte släppt lustgasen från munnen och enligt Alex var jag tydligen så förvirrad av smärtorna i slutet att jag andades in vanlig luft för att sedan andas ut i masken haha. Epiduralen hade börjat släppa och jag blev helt förtvivlad när barnmorskan sa att jag inte längre fick använda lustgasen under själva krystningsarbetet. ”snälla, jag klarar mig inte utan den” ska jag ha sagt ett par gånger, även ”jag klarar inte av det här”.

Jag blev så orolig och nervös över att slutfasen nu skulle sätta igång. Jag ska inte sticka under stolen med att det gjorde ont, för det gjorde det, och jag ville bara att det skulle vara över. Alex trodde jag skulle svimma och hamna i koma då han såg hur ont jag hade. Det kändes som att jag krystade i flera timmar, minns att jag var så förtvivlad när de sa ”vi ser huvudet nu” – jag som trodde, och kände det som, att huvudet redan var ute. Men det tog endast 20 minuter av pushande som aldrig förr, sen var Michelle ute och smärtorna försvann som att de aldrig ens varit där ❤ Då lilltjejen kom ut med ena armen bredvid huvudet – tänk er som en flygande superman haha – så fick jag lätta bristningar som klassades som en lätt 1. Alltså väldigt lite, behövde endast sy enstaka stygn vilket kändes positivt då det kändes som att jag hela jag sprack haha.

Det är så svårt att beskriva med ord hur en förlossning känns. Det är något man måste uppleva själv för att förstå den styrka, kraft och känslomässiga berg- och dalbana det innebär. En förlossning är helt klart något av det häftigaste och värsta jag har gjort. Jag är imponerad och stolt över mig själv som klarade av det och gav mig det absolut finaste i världen – min fina dotter Michelle ❤