Att Känna Sig Ensam

Jag vill egentligen inte skriva det här, att erkänna för mig själv att det faktiskt är såhär jag känner och att det är såhär mitt liv ser ut. För jag är ändå inte ensam, det är jag verkligen inte men ändå så finns det något inombords som tynger ner mig, som ligger som en stor klump i magen och som får mig att känna ångest, en oro och sorg över något. Jag känner mig faktiskt ensam, jag saknar vänskap.
Jag tror, eller snarare vet att jag inte är ensam om det här, att hitta vänner och framförallt hålla hårt i dom är svårt. Väldigt svårt, speciellt nu när man är äldre, liksom ung vuxen som ”redan borde ha sin vänkrets klar för livet”. Men jag har inte det. Antalet vänner jag har kan jag räkna på en hand, men för mig är inte kvantitetet av vänner det viktiga, inte som när man var yngre och det var superviktigt att ha så många som möjligt, utan nu är kvaliten på vänner viktiga. Att man har äkta vänner som finns där för en i vått och torrt, vänner för livet som man kan prata om allt med, som man kan räkna med i alla situationer, vänner man vet alltid finns där för att hitta på saker under t ex alla högtider; bästa vänner helt enkelt.
Jag kan som sagt räkna antalet vänner jag har på 1 hand, vissa av dom ser man inte så ofta då dom är ute på sitt håll och är upptagna med sitt liv och sina andara vänner, så jag umgås i princip bara med 2 personer…
Men jag saknar en bästa vän. Jag hade en bästa vän förut, en vänskap som var så underbar då vi blev så tighta på så kort tid: vi visste allt om varandra, våra känslor och varandras liv, vi smsade varje dag om precis allting, oviktigt som viktiga saker, vi kunde ringa till varandra 3 på natten om man behövde prata och man visste att den ena personen skulle svara (om hon vaknade såklart ^^), vi upplevde saker med varandra, skrattade tillsammans, kunde prata ut om allt möjligt, stöttade varandra, hade och gjorde tid för varandra. Vi var bästa vänner. Men sen tog det bara slut, helt plötslit så gled vi isär och jag kan inte låta bli att sakna henne, eller i alla fall känslan som vi hade tillsammans.
Jag hatar verkligen att erkänna för mig själv att jag känner mig ensam när jag egentligen inte är det, jag har en familj som älskar mig och jag älskar dem, jag har en underbar pojkvän som älskar mig och jag älskar honom, och jag har fina vänner som jag också älskar. Men jag saknar bästa vän relationen, en person, eller flera, som jag vet alltid finns där, och det gör mig så ledsen när jag ser hur underbart och kul alla andra har det med sina vänner.
Något som jag inte har….
fb818f552d16abcf3b92ebc106880719

One Comment

  1. Det är ju bra att du skriver det! Nästan exakt mina tankar också. Det är ju helvetiskt svårt att få och behålla nya vänner när man blir äldre. Det är lätt att träffa nya och hänga med dem ett tag, men att få dom att höra av sig mer regelbundet och göra saker ihop och känna att man kan lita på dom är nästintill omöjligt. Jag har ju ännu färre riktiga vänner, tre om man räknar Staffan. Det är jobbigt för man vet inte om det är mig det är fel på eller om det bara är så att folk redan har de vänner de behöver och inte vill investera tid i fler. Frustrerande är det minst sagt, men det gör att man värderar de vänner man har så mycket mer! <3

    Du skrev något om att boka in tid för en fotosession 😉 Då kan vi köra med båda våra nya kameror och så släpar jag med stativ och grejer. Blir bäst på en mulen dag, går inte att fota snygga bilder i starkt solljus tyvärr.

    Kraaam!