Att Känna Sig Otillräcklig

Nu kommer jag pausa lite i glädjen över dagen och att jag mår bra osv, men för att fortsätta på det ämne jag pratade om igår så vill jag gärna berätta lite om mina erfarenheter med psykisk ohälsa, så att ni som mår dåligt därute förstår att ni inte är ensamma om att må dåligt, och att du framförallt kommer må bättre med tiden, det lovar jag 🙂 Ber om ursäkt för ett långt inlägg, men det kan vara bra att läsa ^^
Okej, mitt dåliga mående började i samband med gymnasiet. Under grundskolan så mådde jag bra och jag tror det berodde på att jag hade mitt tjejgäng som var min trygghet och jag hade inte blivit intresserad eller snarare påverkade av utseende, festandet, killar, dricka, vara busig osv, utan jag var helt avskärmad från sånt, jag var en av töntarna kan man säga, som inte kom in i den världen tills gymnasiet. jag hamnade i en klass med bara tjejer, tjejer som såg bra ut och hade bra självförtroende. Jag började känna mig underlägsen, dålig, som att jag inte passade in med dom. Det var även i detta skede som mitt dåliga självförtroende över min kropp satte igång, jag gick i en dansklass där man hela tiden blev påmind om sin kropp då man studerade den i speglarna i danssalen flera timmar om dagen. Då alla andra i klassen var smala så kände jag mig som flodhästen i gruppen, flodhästen som försökte dansa så graciöst som möjligt och ville se så nätt och fin ut precis som alla andra. Sen detta började så har jag ännu inte blivit vän med min kropp, och det här var ändå 2007.
I och med gymnasiet så kände jag mig även väldigt ensam. Jag tappade kontakten med alla från grundskolan, och jag var tyvärr en sån som inte hade många vänner, så när dom försvann så försvann även det sociala. Jag kände mig väldigt ensam och jag passade inte in. Jag var så blyg, tillbakadragen, vågade inte ta plats och var rädd för att bli personlig, släppa in folk på livet. Jag var rädd för att jag var så annorlunda från dom, så jag försökte spela en roll, någon som inte var Emilia. Detta ledde till att jag mådde riktigt dåligt, jag kände mig både ensam, kände mig så felplacerad och mina komplex över mitt utseende växte sig allt större. Vad som än hände så tryckte jag ner mig själv, var negativ och såg ingen glädje med något. Missta mig inte, jag hade också väldigt kul under gymnasiet då vi i klassen ändå gjorde så mycket men det fanns ändå ett mörker inombords.
Men det var faktiskt efter gymnasiet som min djupa depression satte fart, jag kom ut i en värld där jag blev långtids arbetslös, jag kände mig underlägsen mina vänner som hade pengar att röra sig med och hade ett aktivt liv. Jag kände mig inte behövd av samhället, jag kände mig så hopplös, att mitt liv inte var värt något. Jag utvecklade sedan en social fobi, jag sa alltid nej till att göra saker och hur mycket mina vänner än försökte så sa jag nej. Jag kände mig platt, ointressant, jag saknade en mening med mig själv, jag hade inget jobb, inga pengar, inga framtids planer, jag kände mig ointelligent, ingen kille som någonsin visade intresse, jag kände mig tjock, ful, och otillräcklig. Mitt liv var meningslöst. Gick till en psykolog för att bota min sociala fobi, det gick bra och var skönt att få prata med någon som inte känner mig utan bara ser på symptomen och mina känslor, någon som är opartisk. En person som hjälpte mycket, och när jag i bristen på jobb började studera lite så kände jag mig ändå starkare, jag fick lite pengar från csn och en sysselsättning som gjorde livet lite lättare, nu kunde jag i alla fall göra saker och få något att prata om. Jag jobbade ständigt på mig själv, började göra mer saker och vågade tacka ja till aktiviteter med vännerna, tog ett steg i taget och gjorde det som kändes bra. Jag tog ett extrajobb som en ideell arbetare hos Friskis&Svettis i deras reception, något av det bästa jag har gjort som gav mig en erfarenhet och möjligheten att träffa folk. Det gav mig mer självförtroende och mer tro på mig själv, jag växte genom det. Ca 3 månader senare efter det så fick jag receptions jobbet på Ericsson där jag sitter nu, och ca 1 månad efter det så blev jag tillsammans med min underbara pojkvän <3.
En sak leder till en annan bara man inte ger upp och inte slutar tro på sig själv, jag har verkligen haft det jättetufft, fått kämpa mig igenom allting och alltid fått ta det den hårda och långa vägen, men det som gjorde att jag klarade allting; det var att jag aldrig gav upp. Jag envisades och trodde alltid att om jag kämpar lite till så kommer belöningen; Ett jobb, pengar, underbara vänner, en underbar pojkvän, känslan av att vara behövd, vara duktig på något och att folk gillar en för den man är. Jag har fortfarande inte världens bästa självförtroende, jag har fortfarande komplex över mitt utseende och tvivlar ibland på min förmåga att göra saker och ting, men jag kämpar ändå mot att det ska bli bättre, jag låter inte det dåliga besegra mig för jag vet att det ändå kommer lösa sig. Om jag klarade mig igenom min djupa depression och botade min sociala fobi så klarar jag även allt annat. Med stöd av vänner och familj så tog jag mig igenom det värsta och har nu styrkan att fortsätta vissa vägar på egen hand. Våga berätta för era nära och kära om hur ni mår, ni ska inte behöva känna er otillräckliga längre för det är ni inte, ni behöver bara lite hjälp för att hitta er fulla potential. EN STOR KRAM TILL ER, NI ÄR HELT UNDERBARA!! <3