Det gör mig väldigt ledsen och gör ont i mig när jag läser på aftonbladet om att ungdomar aldrig har mått så dåligt psykiskt som dom gör i dagens samhälle, för jag förstår precis hur dom känner sig, men jag blir ändå glad över att dom faktiskt tar upp det och inser att det inte är lätt att vara ung. Jag tror inte att vuxna människor som är i medelålder förstår hur tufft det faktiskt är att vara ung i dag, klimatet har hårdnat och världen har förändrats sen ni var unga. Den ser ju verkligen inte ut som den gjorde när ni växte upp. Idag så har vi så otroligt mycket krav på oss, krav som media och samhället ständigt trycker upp i våra ansikten och som aldrig tycks gå att gömma sig ifrån. Vi ska vara snygga, vi ska vara vältränade, ha många vänner, ha den perfekta pojkvännen, vi ska vara sociala, ha den perfekta lägenheten, ha en utbildning med högsta betyg för att sedan kriga om de få jobb som finns, vi ska ha ett jobb med ”status”, tjäna bra med pengar, prestera bra på jobbet och orka hålla igång ett aktivit liv med flera aktiviteter. Det håller inte i längden, inte som ung när man redan kämpar med att hitta sig själv och vem man är. Det var av alla dessa anledningar jag hamnade i min depression. Jag kände mig otillräcklig, dålig för jag inte hade många vänner, jag kände mig ensam, led av social fobi som hindrade mig från att leva, kände mig tjock och ful, hade ingen kille och jag kände mig utanför samhället då jag var arbetslös under en lång tid och inte hade några pengar att röra mig med som följd. Jag kände verkligen av kraven och jag gör det fortfarande, men jag mår ändå så mycket bättre. Att som ung behöva växa upp i en värld där man har hela världen i sin hand (som facebook, instagram, bloggar osv), där inget längre blir privat och dolt för alla andra så blir man ständigt påmind om hur andras liv är, hur underbart det verkar och man börjar undra ”varför är inte mitt liv så?”, hur tror ni det påverkar en kille/tjej som redan mår dåligt över att inte ha allt det där? Att växa upp med sociala medier är otroligt tufft, vi har hela världens ögon på oss och vi har våra ögon på hela världen, iakttar, drömmer oss bort och önskar att det var på ett annat sätt. Det är inte lätt, verkligen inte, det är det svåraste man som person måste gå igenom, att känna sig otillräcklig och känna att sitt liv inte duger enligt mallen, varför är det så? Jag blir ledsen, jag skulle vilja samla ihop en massa av dessa vilsna och ledsna ungdomar och bara prata med dom, få dom att inse att det inte är något fel på varken dem eller deras liv, få dom att inse att det är okej att göra misstag och att det är olikheterna hos oss människor som gör oss perfekta precis som vi är.
Stärk varandra, stötta varandra och finns där för varandra, det första steget mot att få någon att må bättre är att visa att man finns där, få personen att prata och känna trygghet i dig, så tar ni de resterande stegen tillsammans, för oftast så behöver man bara en vän som kan följa en på vägen <3
Jag tänkte dela med mig lite utav min depression vid ett senare tillfälle, berätta min historia med den psykiska ohälsan, så kanske ni mina fina läsare vill dela med er av ert, så kan dem personerna som mår dåligt förstå att dom inte är ensamma. En massa kärlek till er alla, kram <3
