Det var en mening jag fastnade för från eventet igår, ”Jag vill inte överleva, jag vill leva” och jag tycker att det är så bra. Under eventet så talade 4 inspirerande personer, 3 stycken av dom hade gått igenom saker som jag inte ens vill föreställa mig hur det skulle kännas, de är 3 personer som har överlevt något så tungt och smärtsamt men som just nu lever livet. De har redan överlevt det svåra, så det valet dom kunde göra var att antingen fortsätta överleva och se livet flyga förbi, eller erkänna det som har hänt och leva livet.
Den första talaren Martha Ehlin fick en cancerdiagnos, och det hon var tvungen att göra för att överleva var att genomföra 5 organ-transplantationer. Hon stod på väntelistan i 8 månader, och väntade på beskedet om hon skulle få sina organ i tid, alltså hon väntade på om hon skulle få leva eller dö. Hon fick leva. Med dessa erfarenheter startade hon MOD – Mer organdonation för att sprida information om hur mycket vi kan påverka om vi säger JA till organdonation så att folk i behov av ett nytt organ ska slippa vänta i flera månader på att antingen överleva eller dö.
Den andra talaren var Daniel Mendoza, som redan i början av sitt liv reste mellan flyktingläger till flyktingläger, från land till land, med sin familj och sin pappa som misshandlade dom. Trots ett liv i mörker, med slag, med otroligt mycket hat inom sig och ingen direkt trygghet så är han idag en person som har vänt allt till att sprida glädje. Han vill sprida glada nyheter, och han tror, nej han vet, att godhet föder godhet.
Att följa sina passioner var något som stjärnkocken Paul Svensson pratade om, att man ska se möjligheterna och inse att det finns flera olika sätt att göra saker på.
När den 4e och sista talaren Malin Sävstam började prata så ville jag börja gråta, jag kände hur det brändes bakom ögonlocken. Hon förlorade en stor del av sin familj i tsunamins flodvåg 2004, sin man och sina två yngsta barn. Hon sa att dom var 10 stycken som åkte dit, men bara 4 som kom tillbaka till Sverige. Det skar i hjärtat på mig, jag vill inte ens föreställa mig hur det måste kännas, men när hon fortsatte prata så blev jag så imponerad. Det har tagit tid, men hon har nu åter hittat tillbaka till livet, hittat kärleken och har kommit till insikt med att hon ska leva det liv hon har fått.
När alla dessa inspiratörer har pratat så har det fått mig att tänka om lite, om dessa personer som har varit med om så mycket, saker som man inte ens vill föreställa sig och som har sett döden i vitögat, kan ha en sån livsglädje och lever livet, så varför kan inte jag det?
Livet är kort, och man vet faktiskt aldrig när det kan ta slut, så varför ska man vänta med att leva livet? Livet händer ju här och nu så lev det, skjut inte fram det till senare för då kan det vara försent. Det har jag tagit till mig, jag och Lotta gjorde en liten pakt att vi inte ska skjuta upp något. Vill vi göra något så ska vi göra det, för vi vill ta vara på den lilla tid på jorden som vi faktikst har.
